Heli Vehkaperä
Last Chance
3.-29.11.2026
– Huutos första utställningar i Itämerentalo bredvid Kabelfabriken,
Märaholmskajen 3 (vardagar 12-16) / Tallbergsgatan 2A
Jag lämnade nycklarna på bordet och en hylla fylld av böcker på väggen. Böckerna hade jag älskat som man älskar böcker, bokstavligen och handgripligen. Rummet kommenterade alla mina rörelser och jag blev försiktigare. Jag ville inte att rummet skulle tänka på mig. Jag förstod inte huset, planlösningen, de låsta garderoberna eller bilderna på väggarna. Allt hade testats en gång. Där skrattade jag och han tittade in i min mun. Jag fortsatte att skratta och vi förflyttade oss till en annan svart plats. Jag ville inte minnas, varken i detalj eller i stora drag. När dörren gick fast var jag ändå fortfarande där inne. Jag rörde mig ljudlöst i varje rum och torkade upp alla avlagringar med mitt hår. Mitt hår blev snabbt tyngre, ett grått strävt moln, och rutten genom rummen blev historia. Dagarna gick. Jag hade flyttat, satt i min fåtölj. Fåtöljen visste att den var en fåtölj, den var tyst, ömsint och bekant. Jag satt på dess mage och tänkte. Som en hungrig arkitekt ritade jag en strategi för glömska i mitt sinne. Små figurer, vändningar och detaljer. Detaljerna är viktiga, i sin enkelhet kan de avslöja allt. Jag tänkte på dig som på slutet av en saga. Jag dreglade obemärkt ur mungipan, torkade med handryggen och slumrade till. Jag drömde om en gravid kvinna, vars vänliga leende ansikte var omgivet av ljus. Hon var en del av ett ödemarkslandskap. Jag vaknade och började laga mat.
Vi hade träffats en gång tidigare. Jag reste för att betrakta dig. Dina ögon hade ingen färg, de var öppningar till en tomhet där jag skapade en värld. Jag började med träden, gav namn åt växterna och barnen. Jag hängde upp gardinerna i fönstret och lämnade vattenkranen öppen i köket. Jag gav de små stegen i tamburen ett eko, beskrev varje föremål noggrant, berättade om deras egenskaper och användning. Jag placerade böckerna i ologisk ordning i hyllan och lärde mig deras innehåll utantill. Jag gjorde soffan särskilt inbjudande och lät bordet spela huvudrollen. Löken fick ha nyckelpositionen.
Jag öppnade flyttlådor. De visade sig innehålla silkespapper, metervis med skrynkligt, luftigt och lätt silkespapper. Alla de packade föremålen var borta. Glömskans strategi bygger på att man luras. Man föreställer sig att man gör något här och nu, men gör ändå allt någon annanstans. Det är jag en mästare på. Jag stängde lådorna och tittade ut genom fönstret på det tomma landskapet. (Ur min dagbok 2015)
Heli Vehkaperä (f. 1976, Brahestad) har avlagt bildkonstmagisterexamen vid Bildkonstakademin och konstmagisterexamen i bildkonstpedagogik vid Aalto-universitetets konstindustriella högskola. Efter utexamineringen år 2002 har hon arbetat med måleri samt pappers- och textilcollage. På utställningen Last Chance, som visas i Galleria Huuto i november, visas Vehkaperäs verk från de senaste 20 åren. Helheten är ett genomtänkt farväl till konstfältet.
”Jag har inte längre rätt sinnelag för att göra konst. Mitt sinne, min passion och min entusiasm är annanstans. Jag vill också förenkla mitt liv.” Heli Vehkaperä
Tack
Utställningen har inte fått något stöd.
Kontaktuppgifter
heli.marina.vehkapera(a)gmail.com
